liaskratt

Jag har notoriskt klickat bort alla pulserande hjärtan, gulliga björnar och vippande blombuketter som kommit som kedjebrev på facebook.
Jag har förklarat för sändarna att jag inte ständigt behöver bli uppdaterad i hur mycket dom tycker om mig. Om jag nån gång tvivlar kommer jag att höra av mig till dom.
Krasst och känslolöst?
Nej, tryggt och vuxet. Men nu har jag frångått mina principer igen.
Min bror frågade mig om jag ville ha Änglabesök!! Han skall ställa vita blommor på bordet, tända ett ljus och öppna dörren för tre änglar kl 19.00 på påskdagen. Dom skall bo hos honom och hans familj i fem dagar och under tiden hjälpa honom uppfylla tre önskningar. Efter dessa fem dagar skall  dom ha förökat sig/expanderat/klonat sig så att han sedan kann släppa iväg fem X tre änglar till nya familjer.
Liknar väldig mycket ett Facebook kedjebrev tycker jag.
Jag sa nej direkt men ångrade mig sedan. Min brors änglar kommer nämligen från vår avlidne Fars bästa vän. Och jag vet ju att Pappa umgås med Änlar där han är nu så dom måste ju finnas!
Så om ett par dar ska jag ställa vita blommor på bordet, tända ett ljus, öppna dörren och sedan gå runt i fem dar och känna hur huset fylls av Änglalugn.
Jag längtar...

I mitt bardomshem plockades påskriset in i tid, så att det hann slå ut och ge skir vårgrönska vid påsk.
Vårat kök var stort, det låg i bottenvåningen av en herrgård och där lagades en gång i tiden mat  till hela herrgården. I mitten stod ett digert arbetsbord lika högt som marmorbänkarna runtom, på det bordet placerades påskriset och fylldes med urblåsta ägg i mängder.
Riset var stort.
Vi pysslade mycket eftersom Mamma var Dagbarnvårdare, så där hängde också egenhändigt ihopknåpade påskkärringar på riskvastar som vi bundit av björkris.
Vi fick inte leka eller sova över hos varann eller ha kul på något sätt under påsken. Jesus hade ju "Blivit uppspikad på en planka" som en son så fint uttryckte sig när han var liten.
Mycket mer än riset minns jag inte att det pyntades med, men precis som vid jul när vi hade varsin liten gran på våra rum fick vi varsitt påskris i fönstret.
En gång i mitt vuxna liv tog jag in riset för sent. Jag försökte få det att slå ut genom att stoppa in det i ugnen. Köket blev varmt och skönt men något barndomsris blev det inte.
Sen dess har jag letat på den soligaste backen vart jag än flyttat för att veta precis vart riset ska plockas.

Tänk att barndomen blir mer viktig ju äldre jag blir...

Sonen lyfte förväntansfullt på kastrullocket, stirrade vilt på mig och sa
"Får jag laga mat i morgon?"
Jag: "Jaa vännen min det går så bra så"
Jag underlät länge att tala om för honom att det var buljongkok av kycklingskrovet i den där kastrullen.
Den Flygande Jakoben stod och puttrade i ugnen.

I kväll bjöd han på fiskpinnar och hemlagat potatismos, men eftersom Mannen min och jag undviker spurtiga kolhydrater så gjorde jag min typ av snabbmat. Kryddig gucka av svarta bönor, stekta fiskfileer och brockoli.

Då tittar nästa son på mig och utbrister "Dammsugarpåse, brockoli och FISK?" Han svalde villigt sitt potatismos trots att han inte gillar konsistensen.

Att öva sina rädslor är som att åka fritt fall, i alla fall för mig. Första gången jag gjorde det är jag glad åt att bältet inte gick att knäppa upp, för då hade jag hoppat från halva höjden.  Andra gången visste jag att jag klarade av det men tjusningen fanns fortfarande kvar. Tredje gången kom känslan av triumf  och sen fanns inte mycke anledning att åka mer.
Därför gick det väldigt bra att gå tillbaks till frisersalongen en gång till och fråga en tredje part om han tyckte min frisyr var tjusig. Det tyckte han inte, så jag fick ett precentkort på en ny klippning. Jag tror jag ger bort den till nån av barnen för att känna triumf över ännu en mysko klippning har jag ingen lust med.

Det var många år sen jag kom över boken `Känn rädslan men våga ändå` och började läsa av nyfikenhet. Vad hade folk för fobier? och hur kunde man få bort såna?
Boken var fylld av konkreta övningar varav en var att identifiera sina räslor.
Då förstod jag vilken känslomässig fegis jag egentligen var. Mitt ego fick sig en ordentlig törn och det kunde jag ju inte acceptera, så sen dess har jag övat och övat.
Jag inser att jag inte kommer att bli färdig innan döden tar mig, men den är jag inte rädd för så det gör ingenting.
Den första rädslan jag insåg att jag bar på var att ställa krav på min sambo, det tog sisådär fem år att bli av med och resulterade till sist i separation.
Den andra var att våga prata i radio, så jag började ringa upp program efter program tills jag gjorde bort mig totalt.
Jag vågar numera sjunga inför publik, säga "nej, jag har inte tid eller ork att ta på mig det uppdraget". Jag vågar spela på Kajuntrumma när vi har musikstund på arbetet trots att jag inte kan holla takten, jag vågar blogga trots att jag inte kan stava...
Kort och gott inser jag att rädslor, hur små dom än är, hämmar oss människor mer än vi tror.
I kväll ska jag sjunga kareoke för andra gången trots att förra gången var en katastrof, försöker intala mig att det är just det som är tjusningen...

Min lillasyster har studerat i Umeå i många år, är det fem snart syrran? Hon är i alla fall inne på sin sista termin, sen kan hon betittla sig Jägmästare!  Det var ju dags att ta en titt på hur hon har haft det dom här åren, hon visade mig sin första bostad:

Det är sant!
Och det är någon annan som bor där nu, fast hon är på semester... förståeligt.
Numera bodde hon i ett källarrum hos några vänner, mörkt, men där fanns en öppen spis som fixade myskänslan galant.
På vägen upp hade vi bokat hotell, det visade sig vara hotellet som Henning Mankell använt sig av till ett av morden i sin senaste deckare Kinesen. Jag hade presis läst färdigt den så jag fotade runt lite. (Vad ska jag med dom fotona till?) (Använder ett nu så det inte känns helt meningslöst)

Men senare träffade vi på ett hotell som verkligen satte igång fantasierna. Övergivet, bara väntande på att nån galen Sörmlänning ville flytta in och leka Hotelldirektör. Sålde vi vårat hemman så skulle vi tom. få över pengar att måla lite för, det var till salu för ynka miljonen:

Men vi for vidare utan att lägga ett bud och letade i stället upp ett konditori som jag läst om i en bok. Det ligger i Sundsvall och har en bevarad inredning från femtiotalet. Boken beskriver konditorier runtom i Sverige värda ett besök, så jag slår upp i den när vi ska ut och fara så att vi slipper fika på sunkiga motell och pizzerior. Nu har jag även börjat tigga autografer i den, på så sätt fick jag komma bak i köksregionerna, KUL, tycker en lättroad!

Jag hade bestämt att vi skulle upp och vandra i Höga kustens Nationalpark men när vi åkt upp,upp,upp på oplogad väg och det började slutta nedåt vände vi bilen. Vi hade roligare saker som hägrade, ville inte fastna ens en timme. Så vi tog Linbanan upp på Skuleberget i stället, det är sveriges högsta marina punkt men vi såg mest dimma.

Sen mötte vi upp Systra mi och hennes Kära och gick med dom på Paradisbadet i Örsundsvik. Där bara njöt vi av rutchkanan, bastubad insmorda med honung och skrubbande med salt, bubbelpol, äventyrsdusch med dofter, färger och emellanåt iskalla strålar. Det fanns en hink fylld med is att hälla över sig, jag avstod. Det är inte hällsosamt sånt där. Däremot var middagen med lammfile toppen, vi satt med morgonrockar bland sammetskuddar och njöt nioårigt vin (dom hade slut på dagens vin så vi fick ha överseende och ta vad som fanns).

I Umeå kollade vi in snöskulpturerna, bokrean, och åt pizzarulle. Men det bästa var ändå att få umgås med lillsyrran en hel helg. Kram på dig!

När jag klippte mig så här kort första gången fick jag höra från flera håll att jag var modig.
Jag hade svårt att ta till mig det eftersom jag inte är ett dugg rädd för att se ut så här.
Men nu har jag däremot gjort något modigt. När jag skulle klippa mig denna gång var min frisörska inte där. I stället stod en man med stenansikte framför mig.
Det började bra, han sa "varsågod" och "hur vill du ha det?" Och när jag sa "mycket kort, ingen lugg, väldigt lite polisonger och så några snibbar som ligger ner mot nacken" så sa han "Jaha" sen tystnad. Kompakt tystnad.
Jag försökte leda honom rätt i saxhanteringen några gånger. Skämtade om mina virvlar och att allt mitt hår växer frammåt. För att det ska bli en jämn frisyr måste håret klippas kortare fram än mitt på huvet.
Han visade inte en min.
När han tog fram nackspegeln och lyfte lite på ögonbrynen förstod jag att han ville ha ett utlåtande.
Jag fick honom att klippa bort det nackhår som spretade rakt ut från båda sidor och sa att det skulle vara kortare uppepå.
Klipp, klipp, klipp...nu tog han saxen och klippte vertikalt uppepå huvudet. Det blev ju inte kortare utan bara lite glesare i spretet. Jag ville därifrån. ...jag gick därifrån.
Och det är nu det modiga kommer: Jag gick tillbaks dagen efter.
Det bär mig så fruktansvärt emot att tala om för någon att han har gjort ett dåligt jobb (jag lovar, ingen av er hade velat se ut som jag gjorde). Dessutom hade jag ju sagt ja när han till slut hasplade ur sig "bra så här?" Jag var rädd för att möta hans tystnad igen. Men någon sällsam makt hade sett till att denna man inte stod där när jag komtillbaka. I stället log en ung serviceminded  tjej mot mig. Hon klippte lite här och lite där och i mitt tacksamma tillstånd sa jag än en gång Ja när jag fick frågan om jag var nöjd.
Jag är någorlunda nöjd för jag har aldrig brytt mig om att det spretar lite om mig, och så länge jag inte försöker styla till det så syns inte ojämnheterna. Tack!

Innan vi for hemmifrån mot vår lilla minisemester i Umeå fick jag besök av en liten rackare som på något vis talade om att "Värmen är på väg"
 

Vart jag kommer ljuder klagomål och jag får stoppa näven i munnen för att inte kommentera.
Nu kommenterar jag  här i stället:


Och jag är jättenöjd över min skottning:


Och sinnet och tankarna mjuknar av alla runda former, som kuddar för själen:


Natti, natti!

Morgonstressad som vanligt störtade jag in med datorn i famnen på  Daglig verksamhet,
"Man brukar kamma sig innan man går ut" sa den första tjejen jag mötte. Snabbt ställde jag ifrån mig datorn vid dörren och försvann.
Sen skulle jag hinna med inhandling av semlor innan jobbet började, "Har du sovit i en torktumlare?" sa en man framför mig i kön.
Det är kul med människor som registrerar saker tänkte jag positivt. Hur skulle det vara om vi gick omkring med oseende blick? Tyvärr är det just det jag har om mornarna.
Vi har speglar hemma, men av nån anledning är det inte ditåt jag sneglar när jag flyger omkring i min morgondans.
Jag brukar möta mig själv i spegeln på jobbet, och då är det oftast för sent. Jag ska be att dom tar bort den där
spegeln.

Hade jag en skoter skulle jag sjövägen snabbt ta mig till jobbet. Men vintrarna har inte varit så här förut, och köpte jag mig en skoter nu skulle det definitivt inte komma en till. På sommrarna när jag skymtar vattnet hela vägen till jobbet fantiserar jag om att gå upp 2,5 timmar tidigare för att göra samma tur med kanot på morgonen. Det skulle funka om jag var friluftsfreeak för jag börjar jobba 9.45 varj dag... Men nu stämmer inte den beskrivningen på mig, däremot stämmer "Dagdrömmare"...
I dag körde jag sakta hem, snön på vägen gjorde att det var tyst under däcken, min bil är så liten så när de vita vallarna är i fönsterhöjd och vägen har samma färg som åkern så blev känslan lite som i en kanot...jag hörde nästan lommen ropa...

I dag var det meningen att jag skulle åka in till stan med en väninna, vi skulle spana in Gudrun Sjödens Eco kollektion och flanera på vintriga gator.
Men pga. halsont sitter jag i stället och knapprar in siffror i våran hobbybudget. Det visade sig i siffrorna att den största utgiften år 2009 var Nöjen! Bådar gott för framtiden tycker jag.
Sen kom mat, (är jag rätt nöjd med också,) och så boendekostnaden.
Klädkontot var roligast, i genomsnitt femhundra kronor per månad för oss båda! Det betyder att jag med gott samvete kan göra stadsresan nästa vecka och fylla en vårgarderob!!
Med en Irich Coffee, och en filt runt benen ska jag nu titta på TV och drömma om vårklänningar. (Min man säger att om jag nu vill skriva en positiv blogg så ska jag lägga till att han älskar mig, puss på honom)

Jag blev skjutsad till bussen i morse av äldsta sonen. Bilen var tvungen att stanna hemma eftersom den yngre sonen skulle komma hem redan vid tolv och då också bli hämtad av den stolta körkortsinnehavaren. Sen hade  han ledigt från bilsätet fram till kvart över tre då han hämtade mig, tankade och nu ska hämta lillebror vid Fittja-korset.
Brum Brum
När man är medlem i "Kulla Taxi" familjen blir en ledig dag från skolan rätt "körig"

Helgen började på topp med fredagskaffe i solskenet på trappan. Jag skryter gärna med att jag  slutar 14.00 varje fredag, och predikar att tid är bättre än mycket kosing i plånboken.
Där från trappan har jag fin utsikt på vår lilla Pärla:
Ja, hon är lite insnöad emmellanåt men det är hennes chaufförer också. Vi gick upp tidigt på Lördag morgon för att åka in till kaffé Fågelsången i Uppsala och där träffa andra lika nördiga förare. De flesta av hennes släktingar har gått i ide inne i lador runtom i landet men vi förare kan inte låta bli att sitta på Fågelsången och drömma om sommarens utflykter. Dessutom fyllde hennes fader Andre Citoén år uppe i sin himmel så en morgontårta passade fint.

Jag har kommit till en övning i Intuition boken där jag ur min hjärna ska leta upp en vis handling och analysera den.

EN VIS HANDLING??? Det ska vara en händelse där någon handlat klokt och insiktsfullt, någon som löst en knivig situation med hjälp av sin visdom.

Jag är rådvill. Hur mycket jag än funderar kommer jag inte på något.  Jag tror vi har för lite visdom i dagens samhälle. Det passar inte in i vårat "Lagom" land.

Vi borde våga vara lite mer Kloka, våga stick ut hakan och rapa ur oss något som får andra att lyfta på ögonbrynen. Inte vara så rädda för att omvärlden ska tycka att vi blåser upp oss. Är det bara jag som inte ser?

Om ni har någon vis händelse att förtälja, snälla skicka den till mig, det går bra med en länk från youtube också.

Visdomens hus?

Se upp med dina tankar: de blir ord.
Se upp med dina ord: de blir handlingar.
Se upp med dina handlingar: de blir vanor.
Se upp med dina vanor: de blir din karaktär.
Se upp med din karaktär: den blir ditt öde.


Härligt va? Vi blir vad vi tänker! Vi kan tänka oss vart vi vill!